91̽��

Under 1960- och 70-talen blev det på svenska universitet populärt att vidga vyerna i internationell inriktning. Många forskare valde då att fokusera sitt intresse på problem utanför Sverige och Europa. Avkolonialiseringen, vietnamkriget, oljekrisen och krigen i Mellanöstern kan ha varit viktiga för denna intresseförskjutning, som skedde parallellt med en internationalisering av den svenska politiska debatten. Ett av resultaten av denna debatt blev att det skapades nya, ambitiösa mål för svenskt utvecklingsbistånd till länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Inom universitetsväsendet försökte man att följa upp de nya behoven av svensk kunskap om internationella förhållanden med att initiera kurser i t.ex. Internationella Relationer, U-landsfrågor med Biståndsteknik och Freds- och Konfliktforskning. På nordisk nivå skapades särskilda forskningsinstitut för Afrikastudier, Latinamerikastudier och Asienstudier. Dessutom initierades särskilda utbildningar om t.ex. Öst- och Sydöstasien, Latinamerika och Mellanöstern.

Eftersom dessa kurser krävde insatser från många olika discipliner blev det en naturlig följd att man organiserade särskilda centrumbildningar över fakultets- och institutionsgränser för att tillgodose ett mångvetenskapligt och brett perspektiv på de områden som behandlades.

En för Sverige viktig region som kommit något i skymundan i den här processen var Europa. Trots att det övriga Europa, då liksom nu, var den absolut mest betydelsefulla regionen för Sveriges ekonomi och politik var intresset för europarelaterade frågor i den allmänna debatten tämligen svagt. Ändå pågick på många håll, inte minst i Göteborg, en aktiv forskning som rörde europeisk politik, ekonomi, historia och kultur. Då det allmänna intresset för europafrågor började vakna på allvar i anslutning till debatten om huruvida Sverige skulle ansluta sig till den djupare politiska och ekonomiska gemenskap som växte fram inom de Europeiska Gemenskaperna under 1980-talets senare del, ökade också intresset bland forskare och lärare på Göteborgs universitet att tillsammans och i nära kontakt med det omkringliggande samhället försöka koordinera sina ansträngningar på en gemensam plattform. De plötsliga politiska förändringarna i det tidigare socialistiska Östeuropa, den svenska regeringens beslut att undersöka förutsättningarna för medlemskap i vad som skulle bli den Europeiska Unionen, liksom Sovjetunionens oväntade upplösning, blev ytterligare incitament för att göra en kraftsamling på europaforskning. Behovet var stort och kunskapsnivån om EU:s organisation och verksamhet, liksom om de nya ekonomierna i östra och centrala Europa, var låg. Spontant samlades intresserade forskare och lärare från flera institutioner till gemensamma seminarier för att bättre förstå och tolka de pågående omvälvande händelserna.

År 1992 tillsatte Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden en arbetsgrupp kring ”Tema Europa”. Dess uppgift blev att belysa var och med vilken inriktning forskning och utbildning inom europatemat som pågick eller planerades. Den översikt som redovisades för fakultetsnämnden visade att det inom nästan alla ämnesområden pågick forskning och/eller undervisning med europainriktning. Samarbeten över ämnesgränser och fakultetsgränser förekom dock i mindre utsträckning. Redan arbetet med att framställa översiktsrapporten väckte ett ökat intresse bland forskare och lärare.

Arbetsgruppen följde upp sitt uppdrag genom att bjuda in till föreläsningar med internationella gästforskare. Arrangemangen var välbesökta och diskussionerna intressanta och stimulerande. Nya kontakter över ämnesgränserna skapades. En fakultetsgemensam forskarutbildningskurs om europafrågor genomfördes 1993. Forskare från sex institutioner gav, tillsammans med inbjudna gästforskare, kursen ”Politiska, sociala och ekonomiska förändringsprocesser i Europa – Teoretiska och metodologiska analysproblem”.

Våren 1993 anordnades den första ”Europaforskardagen” vid Göteborgs universitet. Tio deltagare från åtta institutioner redovisade pågående forskning om Europafrågor. Bidragen sammanställdes i en bok och därmed inleddes en tradition som sedan dess har resulterat i en årlig skrift – ”Forskning om Europafrågor vid Göteborgs universitet” – där hundratals forskare från olika discipliner har skrivit om sin forskning. 

Parallellt hade Humanistiska fakultetsnämnden inrättat det större forskningsprogrammet "Europa" som framgångsrikt bedrevs under åren 1992-1998 och engagerade forskare från flera av fakultetens ämnen. Programmet initierade också populära kurser i Europakunskap som gavs 1994-1999.

Externa önskemål om att få del av den europakunskap som fanns inom universitetet ledde till en rad föreläsningar inom företag, offentliga institutioner, skolor och organisationer. I samarbete med Göteborgsregionens Kommunalförbund gavs under de kommande åren kurser med olika europateman.

Inför folkomröstningen i Sverige om medlemskap i EU 1994 anlitades europaforskare från Göteborgs universitet flitigt som experter, både i massmedia och i olika publika arrangemang. Även för internationella medier utgjorde göteborgska europaforskare en ofta anlitad kommentatorsresurs.

Den snabba och breda etableringen av ämnes- och fakultetsövergripande samarbete kring ”Tema Europa” ledde till utökat stöd från samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden. Våren 1995 beslutade Rektor för Göteborgs universitet att ett Centrum för Europaforskning skulle inrättas. Centrumet var det första i sitt slag i Sverige. Efter att ett antal olika namnförslag ventilerats enades man så småningom om förkortningen CERGU (Centre for European Research at Gothenburg University).

Under de närmast följande åren fortsatte verksamheten med insatser inom forskarutbildningskurser, gästföreläsningar och temainriktade seminarier. År 1996 inrättades en professur i statsvetenskap med särskild inriktning på europeiska integrationsfrågor. Satsningen på europaforskning och –utbildning uppmärksammades både nationellt och internationellt. Parallellt initierades grundutbildningskurser kring fd. Sovjetunionen och Östeuropa, vilka samordnades inom ett särskilt Centrum för Studier av Ryssland och Östra Europa. År 1998 utnämnde Europeiska Unionen Göteborgs universitet till Sveriges första ”Jean Monnet European Centre of Excellence” och följande år inrättades Sveriges första Europaprogram på grundutbildningsnivå.

Redan från början var ett centralt önskemål för de aktiva forskarna och lärarna inom CERGU-nätverket att europaforskning inte skulle ses som tillhörig en enskild disciplin, institution eller fakultet. Därför inrättades ett system i vilket CERGU är finansierat av tre fakulteter: Humanistisk och Samhällsvetenskaplig fakultet, samt Handelshögskolan. Vidare, att en särskild styrgrupp skall representera dessa tre fakulteter, och att ordförandeskapet inom denna styrgrupp skall alternera mellan de tre fakulteterna. Ingen ska heller kunna vara anställd direkt på CERGU utan redan från början kom såväl forskre som administrativ personal att anställas vid lämplig ämnesinstution. Detta medför en stark koppling till och nära kontakt med ämnesinstutionerna vid de tre fakulteterna.  

När vi nu ser tillbaka på en drygt trettioårig verksamhet inom CERGU och dess systernätverk inom europarelaterad forskning och undervisning är det glädjande att kunna se en aktiv och livaktig, internationellt orienterad verksamhet som hållts intakt genom  universitetssystemets olika organisatoriska förändringar och som samtidigt lyckas attrahera nya generationer studenter, forskare och lärare vid Göteborgs universitet att entusiastiskt ta sig an det evigt rullande ”Projektet Europa”.

���ٲ�������ܱ����ǰ����ö�����Ի��:&�Բ�����;

• 2005-2009  Rutger Lindahl, professor i statsvetenskap, Samhällsvetenskapliga fakulteten
• 2009-2012  Claes G. Alvstam, professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan
• 2012-2015  Mats Andrén, professor i idéhistoria, Humanistiska fakulteten
• 2015-2018  Bengt Larsson, professor i sociologi, Samhällsvetenskapliga fakulteten
• 2018-2021  Thomas Erhag, professor i juridik, Handelshögskolan
• 2021-2024  Linda Karlsson Hammarfelt, Dr i språk och litteraturer, Humanistiska fakulteten
• 2024-  Oksana Shmulyar Gréen, docent i sociologi, Samhällsvetenskapliga fakulteten

��ö�������å�Ի岹����:&�Բ�����;

• 1995-2005  Rutger Lindahl, professor i statsvetenskap
• 2005-2008  Per Cramér, professor i internationell rätt
• 2008-2011  Mats Andrén, professor i idéhistoria
• 2011-2013  Daniel Naurin, professor i statsvetenskap
• 2013-2019  Linda Berg, doktor i statsvetenskap
• 2019-2022  Klas Grinell, doktor i idéhistoria
• 2022-  Andreas Moberg, doktor i internationell rätt

Ställföreträdande föreståndare

• 2005-2008  Rutger Lindahl, professor i statsvetenskap
• 2008-2011  Linda Berg, doktor i statsvetenskap
• 2008-2011  Andrea Spehar, doktor i statsvetenskap
• 2012  Rutger Lindahl, professor i statsvetenskap
• 2012-2013  Anja Frank, doktor i ekonomisk geografi
• 2012-2013  Johan Järlehed, doktor i språk och litteraturer
• 2014-2015  Katarina Leppänen, professor i idéhistoria
• 2016-2020  Andreas Moberg, doktor i juridik
• 2020-2023  Ann-Kristin Jonasson, doktor i statsvetenskap
• 2023-  Markus Johansson, doktor i statsvetenskap

Administrativ personal: 

• 1998-2021  Birgitta Jännebring, forskningssamordnare
• 2013-  Angie Sohlberg, forskningsadministratör
• 2013  Emilie Nuckolls, vikarierande forskningsadministratör
• 2016-2017  Lena Caspers, vikarierande forskningsadministratör
• 2022-  Kristina Gurok, programsamordnare