Från ”hjärnbedövad” rekryt till professor i urologi
Han tänkte bli marinbiolog och studera på anrika St Andrews. Men ett års militärtjänst gjorde honom ”hjärnbedövad”. Och efter lumpen gjorde slumpen att det blev läkarstudier. Nu är Johan Stranne professor i urologi.
Johan Stranne är ämnesföreträdare och nybliven professor i urologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper. Yrkeslivet blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
Som ung planerade han att bli marinbiolog och sökte till St Andrews, Skottlands äldsta universitet.
– Jag var till och med där på intervju. Men sedan gjorde jag lumpen, och efter det var jag fullständigt hjärnbedövad. Jag jobbade ett halvår i Hagfors och kände att jag måste läsa något, säger Johan Stranne.
Otur i lottningen – in på läkarprogrammet
Han sökte en massa enstaka kurser.
– Jag tror att jag var 143:e reserv på någon juridisk översiktskurs och 55:e på en statistikkurs. Det var ren lottning som avgjorde de antagningarna.
Johan Stranne hade inte tur i universitetslotteriet. Men han hade gymnasiebetyg som räckte för att komma in på läkarprogrammet i Lund.
– Grundplanen var att först bara gå en termin i Lund för att sedan plugga marinbiologi i ett år i Skottland. Sedan skulle jag känna efter vad jag gillade bäst. Men jag trivdes så bra i Lund och med läkarlinjen att jag fortsatte där. Det har jag aldrig ångrat.
Anställd av misstag
Han gjorde sin AT på urologen på NÄL i Trollhättan. Därifrån halkade Johan Stranne in på en forskarkarriär vid Göteborgs universitet. Detta efter att han fått anställning på Sahlgrenska sjukhuset – av misstag.
Det var redan underskrivet och klart, så det var helt grönt
– Jag skulle få ett halvårsvikariat. Men efter ett tag visade det sig att HR hade skickat ut fel papper. Det stod ”tills vidare” på avtalet. Det var redan underskrivet och klart, så det var ju liksom helt grönt, säger Johan Stranne, ler och fortsätter:
– Sedan dess har de inte blivit av med mig. Jag var faktiskt på gratifikationsmiddag för två år sedan. 25 år i regionens tjänst.
Han började forska nästan direkt i Göteborg, disputerade 2006, blev adjungerad professor 2022 och är nu professor sedan i mars 2025.
– Jag kastades rakt in i forskningen av den tidigare professorn Jonas Hugosson som drog in mig i sin stora screeningsstudie för prostatacancer. Jag lärde mig enormt mycket av honom. Det är stora skor att fylla, men jag ska göra mitt bästa. Och jag ser fram emot att förhoppningsvis kunna ge vidare till andra det jag själv har fått av Jonas och andra erfarna forskare, säger Johan Stranne.
Nyfikenheten har drivit honom under alla år.
– Jag är otroligt nyfiken av naturen, och har varit det sedan jag var liten. Jag vill veta mer om saker och hur de fungerar. Det spelar ingen roll om det handlar om marina organismer eller komplikationer efter prostatakirurgi. Det är samma drivkraft.
Bråck blev forskningsstarten
Avhandlingen handlade om ett konkret problem: ljumskbråck efter öppen prostatacancerkirurgi.
– Vi såg att en väldigt stor andel av patienterna fick bråck inom ett par år. Jag ville ta reda på varför.
Det blev inte det genomslag jag hoppades på
Studien visade att det drabbade ungefär var femte patient. Exakt mekanism var svår att slå fast, men Johan Stranne och hans kollegor testade också lösningar med god effekt. Samtidigt tappade studien lite i relevans.
– Den har inte fått det genomslag jag hoppades på. Idag görs nästan all prostatakirurgi med robot, och då är det här problemet mycket mindre.
Men forskningen fortsatte, bland annat med fokus på urinläckage. Det är en annan vanlig komplikation efter prostatacanceroperation. Där har nyttan blivit tydligare.
– Jag vet att 20–30 procent av patienterna får urinläckage efter operation. Om jag opererar hundra och träffar tjugo som läcker, men sedan får ner det till tio, då får jag en direkt återkoppling på forskningen. Det är väldigt, väldigt kul att kunna lösa problem och göra det bättre för patienterna.
”Extremt tålamodsprövande”
Alla projekt ger inte snabba resultat. I flera studier får Johan Stranne vänta i decennier på svar.
– Prostatacancer är ett extremt tålamodsprövande område. Vi har en stor nordisk studie på 1200 patienter där vi jämför strålning och operation vid lokalt avancerad cancer. Den startade för nio år sedan, och vi vet att vi får slutresultaten tidigast om tio år.
Johan Stranne, 55, är huvudansvarig för den studien tillsammans med Olof Akre på Karolinska Institutet.
– Vi är jämngamla. Om vi har lite tur kan vi få ut huvudpublikationen innan jag och Olof går i pension, säger Johan Stranne och skrattar.
Parallellt pågår andra projekt där uppföljningen är ännu längre.
– Vi följer patienter med låggradig prostatacancer där tumörernas utveckling går långsamt. Där pratar vi snarare om 15–20 år innan vi vet om metoden verkligen är säker. Så långsiktigt är det. Men det är väldigt spännande.
Tre ben som korsbefruktar varandra
Johan Stranne ser tydligt hur de olika delarna i hans yrkesliv påverkar och lyfter varandra.
– Jag forskar, jag har patienter och jag skriver riktlinjer. Alla tre benen korsbefruktar varandra. Jag får en djupare förståelse för mitt kliniska arbete genom forskningen, och jag får bättre forskningsfrågor genom patienterna.
Han är ordförande i det nationella vårdprogrammet för prostatacancer och jobbar även med de europeiska riktlinjerna. Den kunskap han får från forskningen påverkar hur han opererar – och hur han undervisar.
Jag tycker jag har det perfekta jobbet
– Jag tycker jag har det perfekta jobbet. Jag skulle inte vilja ha en renodlad forskartjänst utan patientkontakt. Men jag skulle heller inte vilja skotta vidare kliniskt utan att lära mig mer och utveckla det jag gör.
Undervisningen och handledningen är också en viktig del. Johan Stranne handleder flera doktorander och beskriver arbetet med dem som en form av intellektuell sparring.
– Det är ett samspel. De ifrågasätter, läser andra studier och bidrar med nya perspektiv. Det gör mig bättre. Bollandet med doktoranderna hjälper mig att utveckla mitt eget tänkande och vässa mina metoder som forskare.
Text: Jakob Lundberg