Ett svar på boken Asperger’s Children av Edith Sheffer
Walter Heijders senaste blogginlägg
[Publicerat 31 juli, 2018 av Walter Heijder]
I maj 2018 publicerades Edith Sheffers bok Asperger’s Children (”Aspergers barn”). Den beskrivs som ”den första heltäckande studien av kopplingarna mellan autism och nazism”. Boken avhandlar flera olika teman. Till att börja med skildras nazisternas (barn)psykiatriska verksamhet, som bara kan beskrivas som fasansfull. Nazisternas psykiatriker bemödade sig med de funktionsnedsatta barn man trodde kunde bli ”vädefulla” i vuxen ålder. För de ”vädelösa” funktionsnedsatta barnen valde man en annan metod: eutanasi. Behandling eller avlivning, alltså.
Bokens andra tema ä Hans Aspergers roll i detta mordiska maskineri. Även om han inte var medlem i nazistpartiet och inte heller själv vållade eller ansvarade för någons död, var han otvivelaktigt en länk i denna kedja och indirekt ansvarig för att dussintals barn dog. För somliga ä detta skäl nog att inte längre vilja använda termen Aspergers syndrom.
Tredje temat ä Sheffers analys av Aspergers banbrytande artikel ’Autistisk psykopati’ i barndomen (Die ’Autistischen Psychopathen’ im Kindesalter), publicerad i Wien 1944. Det var denna artikel som gjorde Asperger väldsberömd. Syndromet han beskrev ä rentav mycket mer känt än Hans Asperger själv. Sheffer skriver att ”Asperger drog en tydlig skiljelinje mellan barn med positivt respektive negativt väde”. Det ä lätt att se kopplingen hä till behandlingsgruppen respektive avlivningsgruppen. Sheffer skriver även: ”Han hade en obeveklig övertygelse om att barnen han bedömde som säskilt funktionsnedsatta inte skulle vara av något direkt socialt väde”. Utifrån det verkar eutanasiprogrammet ha legat näa till hands.
”Barnen med positivt väde” (som Sheffer kallar dem) var skäpta autistiska barn; ”barnen med negativt väde” var autistiska barn med intellektuell funktionsnedsättning.
I sin artikel ger Hans Asperger mycket detaljerade beskrivningar av fyra barn. Ungefä 35 % av artikeln ä ägnad åt två begåvade pojkar: Fritz och Harro. Runt 15 % av artikeln handlar om två intellektuellt funktionsnedsatta pojkar: Ernst och Hellmuth.
Sheffers analys av Aspergers artikel kulminerar på sidan 179 av hennes bok. Hela sidan finns citerad nedan. För senare referenser har jag strukit under fraserna dä hon citerat Asperger. Utdraget består av tre korta stycken.
[Stycke 1] Asperger var brutal i fråga om dessa ”mindre gynnsamma ڲ”. Utifrån idéer om ”asociala” och ”dissociala” individer inom nazistisk psykiatri målade Asperger upp framtiden för dessa barn, dä de ”driver omkring som ’original’, groteska och förfallna, och talar högt med sig själva eller helt obekymrat med förbipasserande.”
[Stycke 2] Vidare såg inte Asperger de mer handikappade autistiska barnen som riktiga människor. Asperger refererar genomgående till dem som ”intelligenta automater”, och talade om ”personlighetens robotliknande framtoning”. Han kallade Hellmuth för ”en autistisk automat”. Med begreppet automat syftade Asperger inte bara på barnens brist på produktivt väde för samhället, utan även deras oförmåga till sociala känslor. De som betraktades som ”mindre gynnsamma” på Aspergers spektrum av autistisk psykopati skulle förbli utanför samhället i stort.
[Stycke 3] Asperger gick så långt som att säga att dessa barn, som han inte ansåg kunde ”bli en integrerad del av välden”, skulle vara ”oförmögna att läa sig” (betoningen ä hämtad ur originaltexten). Detta begrepp gick i linje med den nazistiska psykiatrins idé om att somliga var ”obildbara”, vilket i sin tur var ett av huvudkriterierna för eutanasiprogrammet. Genom sådana beteckningar utplånade den nazistiska psykiatrin barnens individualitet och gjorde dem oigenkännliga, både som människor och som individer. Dessa var således psykiatriska dödsdomar, och de delades alltså ut till barn som så småningom också hamnade i avlivningscentraler och faktiskt dödades.
Sheffer ä inte den första som skrivit om Hans Asperger och nazisterna, men den hä typen av påståenden har aldrig tidigare förekommit i någon mer allmänt utbredd och känd bok. Om dessa påståenden visar sig vara sanna, så vill i varje fall inte jag ha något med mer Hans Asperger eller hans artikel att göra.
Men ä dessa påståenden sanna?
Låt oss titta lite nämare.
Intelligenta automater ä ett snätigt begrepp. I sin bok We Are Our Brains (“Vi ä våra hjänor”) skriver den neurovetenskapliga forskaren Dick Swaab: ”Barnen som Asperger beskrev som Intelligenzautomaten (intelligensmaskiner) hade en brådmogen språkförståelse, kunde tala om sina upplevelser och känslor och var normalbegåvade.” Intelligenzautomaten ä det enda ord som Swaab citerar från Asperger, men han klagar inte på ordets förödmjukande karaktä. Jag tycker att ԳٱԲ쾱Ա” ä en bättre översättning av Intelligenzautomaten än ”intelligenta automater”, men det ä av mindre betydelse.
Jag kommer nu att citera hela stycket från Aspergers artikel dä han använder ordet Intelligenzautomaten. I den engelska versionen av min text citerar jag hä från den engelska översättningen av Uta Frith (publicerad 1991), då det även ä den källa som Sheffer använder i sin bok. Hä i den svenska versionen av min text har jag istället inkluderat Gunnar Lindgrens svenska översättning från 1998, då den primät lutar sig på Uta Friths tolkning men samtidigt även tar hänsyn till det tyska originalet.
En annan viktig iakttagelse ä följande: Normala barn tillägnar sig nödvändiga sociala vanor utan att vara medvetet uppmäksamma på detta, de lä sig instinktivt. Det ä detta instinktiva förhållningssätt som ä stört hos autistiska barn. Grovt uttryckt skulle man kunna säga att dessa individer ä intelligenta automater. [På tyska: Diese Menschen sind, krass ausgedrückt, Intelligenzautomaten.] Den sociala anpassningen måste ske via deras intellekt. Faktum ä att de måste läa sig allting via intellektet. Man måste förklara allt i minsta detalj – något som hade visat på dåligt pedagogiskt omdöme om det hade gällt normala barn. Autistiska barn måste läa sig de enkla vardagssysslorna lika systematiskt som om det hade varit fråga om en hemläxa. I en del fall, dä barnen dock var äldre än Harro, var det möjligt att uppnå en relativt smidig anpassning genom att upprätta ett exakt tidsschema dä alla dagliga göromål och uppgifter – allt ifrån uppstigandet vid en bestämd tidpunkt – beskrevs i detalj. Nä dessa barn lämnade sjukhuset fick de med sig ett tidsschema. Detta schema gjordes naturligtvis upp i samråd med föräldrarna och anpassades till de olika familjernas individuella behov. Barnen uppmanades att lämna en redogörelse för hur noggrant de följde tidsschemat, ibland genom att föra dagbok. De upplevde att de var tvungna att följa denna ”objektivitetslag”. Många av dem ä så pedantiska att det gränsar till tvångsmässighet, och däför kunde vi dra nytta av detta i syfte att uppnå en bättre anpassningsförmåga.
Ordet Intelligenzautomaten ä ett ganska ”grovt” sätt att uttrycka det – säger alltså Hans Asperger själv. Vi talar trots allt om ”människor” (Menschen), säger – återigen – Asperger själv, innan han ger pedagogiska råd om hur man bäst kan hantera dessa barn. Men det mest slående ä att i Aspergers artikel syftar Intelligenzautomaten inte bara på intellektuellt funktionsnedsatta barn. Det citerade stycket ovan ä hämtat från delen dä Asperger beskriver Harro, en av de mer begåvade pojkarna. Dittills i artikeln har Asperger inte ännu gjort någon distinktion mellan de begåvade och de intellektuellt funktionsnedsatta barnen. Hans ord Intelligenzautomaten syftar alltså uppenbarligen på alla autistiska barn.
Följande ä ett stycke om Ernst, en intellektuellt funktionsnedsatt pojke.
Det var ingen lätt uppgift att avgöra huruvida Ernst var begåvad eller mentalt retarderad, men det finns ett stort antal människor som otvivelaktigt ä mentalt retarderade och som uppvisar de karakteristiska och otvetydiga kännetecknen på autistisk psykopati: en kontaktstörning med de typiska uttrycksmässiga sädragen med avseende på blicken, rösten, mimiken, gestiken och motoriken, disciplinsvårigheterna, elakheten, pedanteriet och stereotypierna, personlighetens robotliknande framtoning, oförmågan att inhämta kunskaper (att tillägna sig automatiska program) jämte relativt goda spontana prestationer. I själva verket ä de brister som hä nämnts än mer slående hos den mentalt retarderade autistiska individen, eftersom det i dessa fall saknas en motvikt i övriga normala funktioner.
Trots att Ernst ä intellektuellt funktionsnedsatt har han samma egenskaper av autistisk psykopati, säger Hans Asperger. Och sedan räknar Asperger upp en lista över de egenskaper som utmäker autistisk psykopati. I denna lista ingår frasen ”personlighetens robotliknande framtoning”. Det sägs inte att någon faktiskt ä en robot utan att personligheten hos vissa personer åԲԱ om en robots framtoning. Men återigen ä det mest slående att frasen som citerats ur Aspergers artikel inte bara syftar på de intellektuellt funktionsnedsatta barnen. Än en gång syftar det klart och tydligt på alla autistiska barn.
Följande ä ett stycke om Hellmuth, den andra intellektuellt funktionsnedsatta pojken.
Beskrivningen åԲԱ i många avseenden om de tidigare fallen. Hellmuth var en ”autistisk automat”, han var opraktisk och hans instinkter var störda. Hans relationer till omvälden var starkt begränsade. Han saknade näa relationer med andra människor, han var ytterst pedantisk och uppvisade också ett ondskefullt beteende.
Trots att Hellmuth ä intellektuellt funktionsnedsatt åԲԱ alltså beskrivningen av honom om de tidigare fallen. Notera pluralformen, ”fallen”, så det kan inte enbart syfta på Ernst. Således måste det även syfta på de mer begåvade barnen Fritz och Harro. Asperger räknar upp en kort lista över alla de autistiska barnens egenskaper. Första egenskapen: att vara en autistisk automat. Observera att Hans Asperger använder citationstecken (”en autistisk automat”) även i den tyska originaltexten, till synes för att säga: ”Detta ä metaforiskt uttryckt; jag menar inte att pojken faktiskt ä en automat.” Sheffer informerar inte sina läsare om dessa citationstecken.
Sheffer skriver: ”Med begreppet automat syftade Asperger inte bara på barnens brist på produktivt väde för samhället, utan även deras oförmåga till sociala känslor.” Men utifrån ovanstående citerade stycken verkar det som att ”automater” i första hand syftade på oförmågan att tillägna sig sociala vanor på samma sätt som normala barn gör.
I det andra stycket på sidan 179 citerar Sheffer tre snätiga fraser från Asperger (”intelligenta automater”, ”personlighetens robotliknande framtoning” och ”en autistisk automat”), samtliga tagna ur sitt sammanhang. Nä de åter sätts in i sitt sammanhang blir det tydligt att Hans Asperger inte menade någon av dessa fraser bokstavligt. Dessutom syftar ingen av de tre fraserna enbart på de mer funktionsnedsatta barnen, som Sheffer påstår; alla tre syftar på alla autistiska barn. De påståenden hon för fram i andra stycket på sidan 179 ä således inte sanna.
Sheffers påståenden ä inte bara osanna utan också ologiska. Man ger inte pedagogiska råd rörande intelligensmaskiner. Man anordnar inte ett eutanasiprogram för maskiner. Nazisterna ville utplåna Lebensunwertes Leben (livsovädigt liv), inte maskiner.
Jag går nu vidare till Sheffers tredje stycke på sidan 179. Jag börjar med ett citat hämtat från Aspergers beskrivning av Ernst.
Återigen kunde vi notera de säegna tecknen på ”autistisk intelligens”. Resultaten blev bäst då han gav spontana svar och sämst nä han tvingades återge inlät material eller utföra något enligt givna instruktioner. Hans kunskaper om välden emanerade huvudsakligen från hans egna erfarenheter och inte från det han lät sig av andra. Det ä naturligtvis detta som gör att man ofta uppfattar autistiska individers prestationer som originella och fascinerande. Hos de mindre begåvade och betydligt mer störda barnen ä däemot svaren snarare avvikande än originella. De kunskapsfragment som de slumpmässigt tillägnar sig genom egna erfarenheter ä ofta oanvändbara. På samma sätt förhåller det sig också med deras språk. Nä det gäller de mer gynnsamma fallen stöter vi ofta på synnerligen välfunna och originella formuleringar. I de mindre gynnsamma fallen tenderar emellertid uttrycken att vara neologismer och ä oftast svårbegripliga snarare än snarare än fascinerande.
I Ernst K:s fall övervägde de negativa aspekterna, speciellt om vi betänker att han var drygt ett halvt år äldre än Harro L. Hans resultat på likhetstestet var utan jämförelse de bästa i hela testet och visade däigenom på hans förmåga till självständiga observationer och upplevelser. I de andra testen, speciellt kunskapstestet, kunde vi se den negativa sidan av ”autistisk intelligens”. Om någon endast kan tillägna sig kunskaper på sitt eget sätt och om han endast kan vara ”sitt eget själv” snarare än att känna sig som en integrerad del av välden – dvs. om han inte konstant interagerar med omvälden – då ä han oförmögen att läa sig. Han kan inte tillvarata de allmänna kunskaper och fädigheter som andra erbjuder honom. Han ä också oförmögen att utveckla ”automatiska program” genom övning och rutiner.
Sheffer skriver att Asperger ”ansåg” att de mindre begåvade autistiska barnen ”inte kunde ’bli en integrerad del av välden’.” Hon kopplar snabbt detta till nazisternas eutanasiprogram. Men i originaltexten skrev Hans Asperger om någon som inte kunde ”känna sig som en integrerad del av välden”. Det ä inte samma sak, om något ä det snarare motsatsen.
Hans Asperger skrev mycket riktigt att vissa barn ä ”oförmögna att läa sig” (hä ä Sheffer ivrig att informera sina läsare om att betoningen finns med i originaltexten). Sheffer vill gäna koppla detta till begreppet ”obildbar”, en beteckning som öppnade dörren för nazisternas eutanasianläggningar. Men detta kan bara gå ihop om kriteriet ”oförmögen att läa sig” endast gäller för de intellektuellt funktionsnedsatta barnen och inte de begåvade autistiska barnen. Låt oss titta nämare på detta.
Hans Asperger ägnar flera sidor åt det han kallar för autistisk intelligens. Hä ä första stycket om detta:
De fädigheter ett barn tillägnar sig växer fram ur spänningen mellan två motsatta poler; den ena utgörs av spontant skapande, den andra av imiterandet av de vuxnas kunskaper och fädigheter. Det måste finnas en jämvikt mellan dessa poler om de uppnådda fädigheterna ska ha något väde. Nä det självständiga tänkandet saknas blir de förvävade kunskaperna ingenting annat än ett tomt skal: det inläda blir knappast mer än en ytlig och mekanisk kopia. Nä det gäller autistisk intelligens ä förhållandet det rakt motsatta. Autistiska barn har förmågan att tänka självständigt. De kan i själva verket endast tänka självständigt, och för dem utgör den mekaniska inläningen ett problem. De saknar helt enkelt förutsättningar för att assimilera och tillägna sig en vuxen människas kunskaper. På samma sätt som en persons goda och dåliga sidor ä oupplösligt förenade, ä den autistiska individens speciella fädigheter och svårigheter oskiljaktigt sammanvävda.
Tillsammans med det som Asperger skrev om den intellektuellt funktionsnedsatte Ernsts intelligens, uppenbarar sig följande bild: alla autistiska barn har svårigheter med att läa sig från vuxna. De skäpta autistiska barnen vill ta reda på saker själva och kan också göra det, ”de kan i själva verket endast tänka självständigt”. Men de intellektuellt funktionsnedsatta autistiska barnen lä sig inte av vuxna och kan inte heller räkna ut saker på egen hand. Däför kan de inte läa sig alls.
Vi vet att nazisterna inte hade någon användning för barn som inte kunde läa sig. Hade de då velat bemöda sig med barn som skulle rata deras (nazistiska) kunskap och bara vilja tänka självständigt? Naturligtvis inte! Däför ä Sheffers koppling mellan Aspergers ”oförmögen att läa sig” och nazisternas ”obildbar” inte logisk. Det tredje stycket på sidan 179 har samma problem som det andra: nä Sheffers citat av Asperger återinförs i sina respektive sammanhang, och man tänker igenom vad det ä som faktiskt sägs, faller Sheffers påståenden ihop som ett korthus.
Men hur ä det då med det första stycket på sidan 179? Låt oss titta på hela stycket som citaten har hämtats från. Sista underrubriken före ”slutsatsen” av Aspergers uppsats lyder: ”Den autistiska psykopatins sociala väde”. Hä ä de första tre styckena:
Målsättningen med detta arbete har varit att beskriva en personlighetsstörning som kommer till uttryck redan i barndomen och som mig veterligen aldrig tidigare beskrivits. (82) I följande avsnitt ska vi försöka gå bortom denna målsättning och diskutera hur de autistiska barnen kommer att klara sig senare i livet. Samtidigt ska vi också diskutera deras potentiella väde för samhället. Denna fråga ä tillräckligt viktig för att diskuteras inom ramen för detta arbete, trots att det inskränker sig till att endast behandla autism i barndomen.
Med utgångspunkt från det som hittills sagts skulle man kunna förvänta sig att det vore extremt svårt, om inte omöjligt, för autistiska personer att uppnå social integration. Trots allt har vi poängterat att det viktigaste kännetecknet för detta tillstånd ä en störning i förmågan att anpassa sig till omgivningen. Denna dystra förutsägelse gäller emellertid endast i ett fåtal fall och då nästan uteslutande de som förutom autism också lider av grav intellektuell retardation.
Ödet för de senare fallen ä ofta tragiskt [på tyska: recht traurig]. I bästa fall kan de få ett lågkvalificerat arbete, och oftast endast ett tillfälligt sådant. De mindre gynnsamma fallen driver omkring som ”original”, groteska och förfallna, och talar högt med sig själva eller helt obekymrat med förbipasserande, precis som autistiska individer gör. De förföljs av gatpojkar och reagerar på detta med vilda men gagnlösa raseriutbrott.
I det hä stycket skriver Hans Asperger om en minoritet av autistiska människor, nämligen de med intellektuell funktionsnedsättning. Inom denna grupp skapar han två undergrupper: de som får lågkvalificerade arbeten och de som driver omkring. Sheffer tror att frasen ”de mindre gynnsamma fallen” syftar på ”de mer funktionsnedsatta autistiska barnen”. Hä har hon än en gång fel. I sitt sammanhang syftar frasen egentligen på de som driver omrking, alltså en undergrupp av ”de mer funktionsnedsatta autistiska barnen”. Detta har ingen större inverkan på Sheffers argumentation i sig, men det ä ännu ett exempel på hur hon framställer källtexten inkorrekt.
Vidare målade Asperger inte alls upp framtiden för dessa ”mindre gynsamma fall”, vilket Sheffer påstår att han gjorde. Han beskrev befintliga fall av vuxna personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Mest intressant hä ä dock att vi även kan se Asperger förtydliga sin egen inställning till personerna med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Han beskriver deras öde som ”tragiskt” [recht traurig]. Tragiskt?! Det ä knappast ett tecken på brutalitet, utan snarare medkänsla.
[Detta ä en blogg. Syftet med bloggen ä att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna ä skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]