Hur kan vi veta så mycket om dinosaurier trots att de är utdöda sedan länge, och varför trodde vi på 1800-talet att det fanns liv på Mars? I en ny kurs på Göteborgs universitet studeras hur människan har försökt skaffa sig kunskap om sådant hon egentligen aldrig har sett.
Den kommer att ta upp två områden som människan länge har intresserat sig för och försökt skaffa sig kunskap om: det ena är den urgamla frågan om huruvida det finns liv i rymden.
Bild
– Det handlar inte om några UFO:s, utan om människans
Det andra området som tas upp på kursen är paleontologi, hur människan har skaffat sig kunskap om dinosaurier. Det kommer bland annat att handla om 1800-talets fossiljägare, som brittiska Mary Anning som hittade skelett efter bland andra ichthyosaurus och plesiosaurus.
– Tack vare henne och andra paleontologer växte det på 1800-talet fram kunskap om att det tidigare hade funnits gigantiska djur på jorden – skräcködlor kallade man dem – som nu var utdöda.
"Liv som inte kan ses"
Kursens två ämnesområden liknar på flera sätt varandra: de handlar om hur vetenskapsmän och forskare har skaffat sig information om något som inte finns, något som vi inte kan se.
– När det gäller dinosaurier kan man visserligen se fossiler, fotspår och andra lämningar, och det finns skelett att titta på, men det är ändå ett objekt som man inte riktigt kan klämma eller ta på. Det handlar om liv som inte kan ses, men som vi ändå vill studera seriöst, säger Gustav Holmberg.
Ofta använt inom populärvetenskap och kultur
Bild
Men intresset för dinosaurier och liv i rymden har inte bara varit starkt hos vetenskapsmän utan även hos allmänheten, vilket har lett till att dessa teman ofta har använts inom kultursfären. Det finns otaliga filmer, böcker, museer, tv-serier och tv-program med olika slags mediala representationer av letandet efter liv i rymden och dinosaurier.
Därför kommer kursen också att innehålla ett populärvetenskapligt och mediehistoriskt perspektiv.
– Det är inga vattentäta skott mellan vetenskapen och kulturen här, Jurassic Park-filmerna är till exempel helt rimliga representationer av livet på jorden för 65 miljoner år sedan. När de gjorde filmerna tog de hjälp av forskare på området – det skulle bli rätt.
Astronom som också skrev fiktion
På samma sätt har man i populärvetenskapliga produktioner om rymden ofta hyrt in konsulter från vetenskapligt håll för att få det trovärdigt, många astronomer som arbetar med att leta efter liv i universum har varit med och tagit fram fiktion på området.
– Det fanns till exempel en astronom som hette Carl Sagan, han var ett jättenamn rent vetenskapligt men skrev ocksÃ¥ en roman som hette 91̽»¨ som handlade om sökandet efter radiosignaler frÃ¥n liv i rymden. Den blev senare film med Jodie Foster, säger Gustav Holmberg.
– Genom att förstå hur den här kunskapen har vuxit fram vetenskapshistoriskt och jämföra med det allmänna medvetandet på de här områdena, kan man se att det vetenskapliga och det populärvetenskapliga har skett i samklang.
Bland kursens lärare finns Gustav Holmberg (astrobiologins historia), µþÂáö°ù²Ô Billing (dinosaurieforskningens vetenskapshistoria) och Johan Kärnfelt (astrobiologi).