91̽��

– Du förväntas vara självständig och ta ett stort eget ansvar, svarar Otto på den uppenbara frågan om vilka de stora skillnaderna mellan universitets- och gymnasiestudier är.

De är en spretig skara studenter som han läser tillsammans med. Några studerar andra utbildningar samtidigt, vissa jobbar vid sidan av och en del är pensionärer. Oavsett bakgrund har de filmintresset gemensamt, ett intresse som Otto haft så länge han kan minnas.

– För mig är film inte bara en konstform utan också en form av umgänge, säger han.

Visst blir det en hel del filmtittande även i undervisningen. Samtidigt som en utbildning i filmvetenskap handlar om att lära sig att analysera de filmer man har sett, att dyka ner i några av de filmer som anses betydelsefulla idag och historiskt och sätta dem i ett sammanhang. 

– Det är även en teoretisk utbildning. Det handlar om att både kunna förstå filmens och ämnet filmvetenskaps historia, förklarar Otto.

Utbildningen är dock inte utan praktiska inslag. Otto ger exempel på ett moment då studenterna skulle göra egna storyboards, alltså de serieliknande skisser som filmskapare använder för sina manus.

– Gemensamt för alla delar av utbildningen är att de ska ha förankring i kurslitteraturen, säger han.

Just därför tycker Otto att det är positivt att de har många seminarier. För där kan studenterna tillsammans hjälpas åt att vrida och vända på begreppen i litteraturen. Det finns utrymme för alla studenter att föra fram sina egna åsikter. När man diskuterar film handlar det sällan om absoluta sanningar, det finns inte alltid ett rätt och ett fel, menar Otto. 

Filmens potential att spegla och kommentera samhällsutvecklingen är ett ämne som de berört flera gånger. Till exempel på kursen i svensk filmkultur där den svenska filmpolitiken står i centrum. Film och kultur är begrepp som är nära sammankopplade, säger Otto. Men han säger samtidigt att han nog fått ett annat perspektiv på vad just filmkultur innebär genom utbildningen.

– Tidigare tänkte jag nog mycket på filmer utifrån vilket land de är gjorda i, säger Otto. Men på utbildningen har vi lärt oss att använda ett transnationellt synsätt. En film behöver inte vara på ett visst sätt bara för att den är producerad i ett visst land. Då fokuserar vi istället mer på filmernas struktur och kontext.

Han fortsätter:

– Utbildningen har gjort att jag vågar se filmer jag kanske skulle valt bort förut och jag känner mig tryggare när jag ska samtala med andra om film.

Och det finns utrymme för filmdiskussioner studenterna emellan även utanför undervisningen. Tillsammans driver några av studenterna en filmklubb där de regelbundet träffas och har filmvisningar på Humanisten. Premissen är att de tar med sig DVD:er hemifrån eller lånar ur institutionens eget bibliotek och väl på plats röstar de om vilken film de ska se.

Några av filmerna som de sett det här året är den svenska skräckfilmen Låt den rätte komma in, den tyska stumfilmen Metropolis och iranska dramat The Cow under den vecka då de på utbildningen pratade om iransk film.

– Ja, ibland försöker vi att anpassa valet av film efter vad vi just då läser om på utbildningen, säger Otto.

Han fortsätter:

– Också under filmklubben blir det många diskussioner där vi inte alltid är överens. Jag minns exempelvis nä vi såg Jean-Luc Godards klassiker Till sista andetaget och länge fastnade i en diskussion om varför den kvinnliga karaktären valde att vara tillsammans med den osympatiske huvudkaraktären. Då gick åsikterna isär i gruppen.

När Otto är färdig med sina två terminer i filmvetenskap planerar han att studera vidare på ingenjörsprogrammet på Chalmers. Han säger att utöver de nya analytiska glasögonen genom vilka han nu betraktar film tycker han att utbildningen i filmvetenskap gjort honom vassare på att skriva, en kompetens som han kommer att ha nytta av länge framöver.

Av: Erik Pedersen