22q11.2deletionsyndrom
Vad är 22q11.2DS? Professor Gillberg ger en översikt av denna genetiska störning som orsakar utvecklingsmässiga, fysiska och psykiska hälsoproblem och kräver multidisciplinär vård.
[Publicerat 7 april 2025 av Christopher Gillberg]
När jag först – på 1970-talet – började arbeta som överläkare inom, vad som på den tiden kallades, Omsorgsstyrelsen, träffade jag många intressanta människor, inte minst bland dem som då kallades ”utvecklingsstörda” eller ”mentalt retarderade” (idag individer med intellektuell funktionsnedsättning/IF). På de s.k. vårdhemmen, Stretered och Sagåsen, inte långt ifrån IKEA Kållered, bodde hundratals personer med IF, och det var min uppgift som överläkare att se till att de ”mådde så bra som möjligt”. På Sagåsens vårdhem bodde barn och unga och på Stretered ”vuxna”. Jag hade min verksamhet huvudsakligen förlagd till Sagåsen, där jag, efter några år, hade lärt känna nästan alla som bodde där.
En dag när jag var ute och gick tillsammans med en av sjuksköterskorna som jobbade där, mötte jag en ung man som kom fram till mig, vek undan med blicken och började tala långsamt med en osannolikt nasal stämma, som jag först inte kunde tyda. Hans mimik var fattig. Sjuksköterskan kände honom väl och ”översatte”; hon hade vant sig vid hans nasala tal och förklarade för mig. Han var så ”social och varm” i kontaktförsöket, men han undvek hela tiden att titta mig i ögonen, och jag noterade att avståndet mellan hans ögon var ovanligt långt. Jag var redan på den tiden en ”syndromatiker”, och jag kunde inte låta bli att tänka att detta måste vara ett fall av diGeorge syndrome. Jag gjorde anteckningar i journalen, som jag tog fram när, några år senare, det fastslogs att diGeorge-syndromet var ”lokaliserat” på den 22:a kromosomen (22q11), och att det blev startpunkten för att kalla det hela för ”CATCH-22” (Cardiac, Anomalous face, Thymus, Cleft palate, Hypocalcemia). Så den där promenaden blev början på min fascination av allt som hade med det som nu kallas 22q11.2DS att göra.
Fyrtiosju år senare disputerar Lena Wallin på en ganska heltäckande avhandling om 22q11.2DS här på Gillbergcentrum inom vår Institution för neurovetenskap och fysiologi. Avhandlingen handlar om hur det har gått för 100 individer med 22q11.2DS från barn- och ungdomstiden långt in i vuxenlivet. Den belyser framför allt psykisk och fysisk hälsa och problem men också utvecklingen kognitivt över en period av 15–20 år. Och, inte minst, tar den upp detta med svårigheterna med ögonkontakt, som var det första jag hade lagt märke till därute på vägen mellan Sagåsen och Stretered.
På 1980-talet flyttade Solveig Oskarsdottir till Sverige från Island och kom till vår barnklinik i Göteborg och påbörjade sin utbildning till barnläkare. Hon var den som först drog igång systematisk forskning om ”CATCH-22” i Sverige. Denna forskning kom efterhand att involvera flera doktorander, bland annat Solveig själv, logoped Christina Persson och psykolog Lena Nicklasson, som samtliga disputerade inom området under 2000-talets första decennium. Tillsammans med Lena N och Solveig O publicerade Peder Rasmussen och jag, för nu snart 25 år sedan, den första lite större svenska studien om syndromet hos 32 barn och unga vuxna. Våra studier utökades så småningom och kom till sist att omfatta 100 individer med vad som då mera allmänt kommit att kallas 22q11 deletionssyndromet (och som numera – efter ytterligare ”förfining” av den genetiska kartläggningen – refereras till som 22q11.2 deletionssyndromet eller ”bara” 22q11.2DS). Det är om denna grupp som Lena Wallin nu har skrivit sin avhandling.
Under tiden som Lena W gjort sina grundliga kliniska uppföljningar av ”våra” 100 individer med 22q11.2DS, har Solveig Oskarsdottir arbetat på, både med immunologiska studier, och, inte minst, med att ta fram ett Nationellt vårdprogram för tillståndet, ett detaljerat program som publicerades 2023.
Ja, för att nu komma till de verkliga poängerna med denna blogg, så kommer jag att – så enkelt – som det nu är möjligt – försöka sammanfatta det som Lena Niklasson, Peder Rasmussen, Lena Wallin och jag själv och flera andra i vår grupp, kommit fram till när det gäller 22q11.2DS.
22q11.2DS är ett kliniskt tillstånd som beror på att en bit av kromosom 22 saknas. Det är således genetiskt betingat men oftast inte i vanlig mening primärt ärftligt, utan åtminstone 9 fall av 10 har uppkommit till följd av en s k spontan mutation, dvs det kromosomala materialet som fattas har fallit bort ”av sig självt” i samband med celldelning. När det handlar om att så små bitar av genuppsättningen fallit bort talar man ibland om ”mikrodeletionssyndrom” (dvs mikro=liten, deletion=bortfall, syndrom=samling av vissa symptom).
22q11.2DS är kanske det vanligaste av alla kända mikrodeletionssyndrom och beräknas förekomma hos 1 på 2000 nyfödda, vilket innebär att det i Sverige föds omkring 50 barn varje år som har syndromet (varav dock för närvarande inte alla blir upptäckta, bland annat beroende på att genetiska prover inte tas i den utsträckning som borde göras.
Syndromet påverkar många olika organ i kroppen och ger, så gott som alltid, upphov till ett flertal fysiska och psykiska problem. Det är vanligt med gomspalt (som kan vara dold och eventuellt uppmärksammas först när man hör att barnets tal är så nasalt), äٴڱ (som till exempel den s.k. Fallots tetrad, med förträngning av lungartären, hål i hjärtats kammarvägg, högerförskjutning av stora kroppspulsåderns fäste i hjärtat och förstoring av hjärtats högra kammare), immunbristsjukdomar och utvecklingsneurologiska avvikelser (NPF/ESSENCE) av olika slag.
När det gäller NPF/ESSENCE vid 22q11.2DS är IF eller BIF (borderline intellectual functioning/också kallat ”svagbegåvning”) nästan generellt förekommande, och medelvärdet för IQ ligger runt 70. Enstaka individer med 22q11.2DS har IQ inom det s.k. ”normalområdet”. Autism och ADHD är förhållandevis vanligt förekommande.
Vid det första undersökningstillfället av de 100 individerna var medelåldern 11 år och, vid uppföljningen i genomsnitt 17 år senare, 28 år. Vid uppföljningen kunde 79 av de ursprungliga 100 medverka, i allmänhet tillsammans med en förälder, vårdnadshavare eller god man. Tre av de ursprungliga 100 hade avlidit (av ALS, hjärntumör, respektive psykos med suicid), och tre flyttat utomlands, nio ville inte vara med och sex svarade inte på något kontaktförsök.
Alla studier som gjordes var godkända av relevanta etikprövningsmyndigheter.
Lena Wallin visar i sin avhandling (4 april 2025) att förekomsten av IF, autism och ADHD är fortsatt hög och i många avseenden på samma nivå och inom samma individer som vid första undersökningstillfället. Många hade också ångest och depression, och några hade psykos (dock i en betydligt lägre frekvens än i andra grupper med 22q11.2DS undersökta i andra länder). Många rapporterade obehag vid ögonkontakt – det som jag lagt märke till hos den unge mannen för nästan 50 år sedan – och därmed sammanhängande svårigheter med social interaktion.
De kroppsliga problemen, framför allt vad gäller de medfödda missbildningarna, autoimmunitet och hormonsjukdomar, kvarstod hos de allra flesta. Hörselnedsättning var också mycket vanligt.
Sammanfattningsvis menar Lena (och jag) att gruppen med 22q11.2DS är i behov av regelbunden uppföljning av flera olika professioner i nära samarbete med varandra. Kort och gott: ESSENCE-team! ESSENCE-team! ESSENCE of the ESSENCE också vid 22q11.DS.
[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]
